Nu var det längesen jag skrev nåt. Har varit så mycket sista halvåret, så skrivandet har fått bli mindre.

I Februari fyllde Anton och Matilda 15 år. De fick varsin moppe i present och moppekort tog inte lång tid för dom att ta. Kan inte riktigt förstå ännu att de blivit så stora. Är väldigt stolt över dom, duktiga i skolan, skötsamma och fantastiska storasyskon till Freja.

Vi har hittat på flera roliga saker sen sist jag skrev. I Februari åkte vi en tripp till The Reef i Danmark, med Lasses bror Patrik och hans familj och Lasses syster Malin och hennes familj. Roliga 3 dagar med en massa bad och bus blev det. Freja ramlade illa och ville inte gå eller stå på benet näst sista dagen, så vi fick åka raka vägen till sjukhuset när vi var på väg hem. Röntgen visade inget och hon var strax på benen igen.

 

I April åkte vi till "Stefans stuga" i Sälen tillsammans med Lasses föräldrar. En minst sagt fantastisk upplevelse. Jag och barnen har aldrig varit i fjällen eller åkt skidor förut.

Stugan är byggd till minne av Stefan,  som dog i cancer 2008, 40 år gammal. 

Vi kände oss verkligen bortskämda denna veckan och tacksamma att vi fick möjligheten till detta. Att komma till detta hus och allt är förberett för oss. Skidor, pjäxor, liftkort och en veckas inträde till badlandet intill, allt fanns klart när vi kom.

Jag och barnen gick i skidskola första dagen. Barnen blev riktigt duktiga på det. Jag var väl lite väl vågad och gav mig på en brantare backe för tidigt och ramlade och gjorde illa knäet. Men med knäskydd på, så kunde jag fortsätta åka hela veckan, dock lite försiktigare. Freja lärde sig med åka och åkte hela dagarna, trots att hon inte är helt återställd i ben och höfter efter all behandling. Nästan varje eftermiddag/kväll blev det besök på badlandet. Hon åkte nog rutschkanan 100ggr om dagen. Fattar inte var hon fick all energi ifrån.

 

Senare har vi även gjort en tripp till Vimmerby och till midsommar åkte vi till Hjo med Lasses syskon och föräldrar. Anton och Matilda var inte med oss och firade, utan var med sin pappa.

Vet inte, men när Freja tycker något är kul, då får sån energi som ingen annan. Hela midsommarhelgen höll hon igång från morgon till kväll. Där fanns en luftfylld "hinderbana", som inte Frejas fysik egentligen skulle klara av. Men med påhejningar av alla och hjälp av sina kusiner, så klarade hon det helt själv till sist. Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag grät så mycket att jag var tvungen att gå iväg. Wille 4år, Frejas kusin, kom med en härlig kommentar när jag står där och lipar. "vad gör du, det här är ju kul".

Tillsammans har vi fem barn där, men alla ropar "heja Freja" "kom igen Freja" "du klarar detta Freja" "hjälp henne där Freja" och hennes mamma lipar. Säkert många som tyckte det verka knepigt, men det bjuder vi på.

 

Jag har sen Januari haft problem med mitt ena öra. Jag tog inte det så allvarligt i början , men för ca 2 månader sen (efter 2 besök på vc och 2 remisser, den första slängde jag) kom jag till öron-näsa-halsmottagningen. Hörseltester och undersökning gjordes och sen sa läkaren att det är inte omöjligt att du har en tumör, vi måste göra en magnetröntgen på hjärnan. Jaha tänkte jag, det tar aldrig slut och lipade, som vanligt. 

3 veckor senare, efter mycket om och men, kom jag till röntgen och 2 veckor efter det kom svaret.

5 veckor där man hann tänka både det ena och det andra. På ett sätt ville jag att dom skulle hitta nåt, på ett annat inte. Hade de hittat nåt, som var lätt åtgärdat hade jag blivit glad. Nu hittade dom inget, så mina problem med örat kvarstår. En hörselskada är konstaterad, men vad det beror på vet dom ännu inte och kanske man aldrig får veta heller.. Ska dit igen om en månad ca. Det låter precis som efter man varit på en högljudd konsert, det här bruset som aldrig slutar, plus att jag då har nedsatt hörsel är verkligen inte kul.  Hoppas att det går att göra nåt åt det. Fast visst, det kunde vara värre.

 

Just nu är Freja inlagd. Hon har haft dåliga värden ett par veckor. Pga det så har de minskat ner medicinen till hälften. Ändå fortsatte de nedåt. I tisdags fick hon lite feber och klagade på att det gjorde ont när hon kissade. Vi hade kontakt med sjukhuset under dagen, men febern blev aldrig mer än 38,2, så vi behövde inte komma in. Jag åkte senare på kvällen in med ett urinprov, men det visade inget.

Dagen efter var hon feberfri, tills eftermiddagen då kom den tillbaka. Barncancerföreningen hade planerat en grillkväll alldeles i närheten av sjukhuset. Det blev precis en stund innan som vi fick åka in och ta prover.

Vi bad om att vi skulle få göra det i det rummet där vi tar prover vanligtvis, men eftersom hon hade feber fick vi inte det.

Vi blev istället visade in på det rummet vi haft när hon var dålig. Jag vet inte varför, men jag blev helt ifrån mig och börja gråta. Kändes som jag inte fick luft. Lasse sa till mig att gå ut, så jag inte gjorde Freja ledsen. När Freja var som sämst, då var det tvärtom. Fick panik när vi skulle lämna rummet och klara oss själva. Nu är vi så vana att få vara hemma.

Hur som helst så var vi med och grillade sen, medans vi väntade på svaren. Frejas farfar, Lasses lillebror m. familj, Lasses storasyster och Frejas kusiner var med och busade och åt god mat, fast Freja gillade nog tårtan mest. Grön prinsesstårta är favoriten.

Det visade sig att hon sjunkit i värden till 0 (hennes "immunförsvar"). Hon blev inlagd, men vi kunde få sova hemma om inte nåt förändrades. Igår åkte jag och Freja in på morgonen för nya prover, alla värden hade sjunkit ännu mer och febern höll i sig. Läkarna vågade inte vänta längre, utan påbörjade antibiotikabehandling i blodet. Alla som är i vår situation, vet att det innebär några dagar på sjukhuset eftersom det blir medicin i porten var 8:de timma. Det är bara att acceptera, gråta en skvätt och se framåt.

"Immunförsvaret" var lika lågt idag, men övriga värden hade stigit något, så visar att det är på rätt väg.

Idag åkte jag och Anton till sjukhuset. Vi gick ut en långrunda, åt mat och glass på stan, innan vi gick tillbaka. Freja skulle ha "röd korv".  Lasses föräldrar kom innan jag och Anton körde hem. Imorgon kanske hon kan bli utskriven, vi får hålla alla tummar vi har!

 

Anton och Matildas nya mopeder