Fredag 6/9
Vår vardag nu har inte varit riktigt som vanligt sista tiden. Mycket här hemma att fixa med huset och mycket arbete med Frejas Armband. Tar enormt mycket tid, dels att ta emot alla beställningar, svara på frågor, meddela om betalning, påminna folk och sen ska armbanden göras också. Är fantastiskt kul att det fått sån respons från folk, men hinner inte riktigt med själv. Därför bjöd jag in folk häromkvällen på en pysselkväll. Jättekul att så många vill komma och hjälpa till. Många som inte kunde just denna kvällen, men gärna kommer nästa gång och även folk som hört av sig efter, att de gärna vill komma.
Mysigt och väldigt kul var det dessutom. Hallandsposten var med under kvällen med, eftersom dom håller på med flera reportage om oss.
Först blev jag väldigt förvånad att dom ville komma hit. Ännu mer förvånad blev jag när det skulle bli så stort. Förstasidan och 4 sidor, första gången, kommer 2 omgångar till. En nästa vecka, då Freja ska få sin sista högdos. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna just nu. Blir lite mycket kanske, för även kvällsposten har hört av sig nu idag. Vet inte riktigt vad vi ska svara dom ännu.
Ett år har gått på måndag, det vi väntat på så länge. Vi har länge tänkt på att det ska bli så skönt när hon bara har tabletter kvar. Samtidigt säger pessimisten i mig att desto mindre behandling, desto större risk för återfall. Jag vet att återfall under tablettbehandling är ytterst ovanligt, men den finns och det räcker för mig. Risken för barn att få cancer är liten, risken för att 2 i samma familj drabbas är ännu mindre, om inte säga obefintlig, när det handlar om samma vecka. Så det där med statistik och risk, finns inte för mig.
Det många säkert inte tror, är att det kan faktiskt vara jobbigt att höra "nu är det över" "hon är ju så pigg" "när ska ni börja jobba?" "nu kan ni andas ut" "nu kan ni vara glada" bla bla bla.. Såklart är jag glad att hon är pigg och att det går framåt och inte bakåt, men ibland känns det som folk tycker att nu ska vi vara glada, pigga och rusa iväg, tillbaka till jobbet. Det funkar inte riktigt så.
Lasse ska börja så smått om 3 veckor att jobba. Bara det tycker jag är jobbigt. Att inte ha han hemma om det skulle vara något, känns främmande. Vi har under detta året alltid haft varandra om det skulle vara nåt. Detta året har tagit väldigt mycket på krafterna och stundtals känner man sig utmattad.
Hon har på måndag varit sjuk i exakt 1 år, då har hon exakt 1,5 år kvar. Sen är det många år, kan jag tänka mig, med oro och ångest för återfall. Varje gång kommer man påminnas när det är provtagning och väntan på svar. Det kommer hon att få göra, tills hon är vuxen.
Jag vet såklart inte hur det kommer bli då, det vet bara dom som är där och har varit där, men jag vet så mycket att detta är något vi får bära med oss hela livet, som har förändrat en del av en, föralltid.
Nu när Hallandsposten varit här och vi har fått berätta allt igen, så känns det såklart tungt emellanåt. Att se deras reaktioner och bilder igen, är att ta en tillbaka flera månader i tiden. Allt har på senare tid blivit vår vardag. Att träffa cancersjuka barn har blivit "normalt" för oss. Låter kanske helt korkat, det tycker jag själv när jag tänker efter, men så har det blivit. Det är Frejas kompisar, som vilka kompisar som helst. På sjukhuset pratar vi nog minst om cancern tror jag, mest andra som undrar och frågar.
Idag har vi varit på marknaden i Våxtorp med Frejas farmor och farfar. Åkte karuseller och dansa loss i ett stånd som spelade musik. Så många roliga stunder och skratt hon ger oss. Ville lagt upp klippet här när hon dansar, men min assistent (Matilda) är inte hemma och kan hjälpa mig, så tyvärr får ni vänta lite på det. Urusel på sånt, är hon som fixar filmklipp och sånt här.
Vi sa till henne att snart ska du få åka karusell. Efter en liten stund sprang hon iväg och jag fråga vart hon skulle. "beja väntat snart nu, jag spinger till sellerna nu".
Första sidan i Hallandsposten idag. Är superstolt över mina 3 fantastiska barn Anton, Matilda och Freja <3
Här är de armbanden vi gör för tillfället, de randiga tar alldeles för mycket tid. Kommer köpa hem lite andra färger istället att välja på. 100kr kostar dom. Då ingår presentpåse, kort och frakt.
Kommentarer
Goshia Weber
Marie Edenlind
Ååååhhh vilka fina armband! :) <3
verkligen värt en länk <3
Helena
Hej!
Hur köper man ett armband?
Föll pladaskt och vill bidra!
Har läst din berättelse och är mållös.
Vilka kämpar - spec. du som mamma och
som själv tampats med din sjukdom!
Keep Up the godd work!!!
Hej! Vilken fin blogg ni har och vilken jobbig tid ni har/har haft. Jag drabbades själv av bröstcancer vid 40 års ålder, och startade då min blogg för att få skriva av mig. Ångesten som kommer och går under lång tid efter att behandlingen är över är nästan lika plågsam. Folk tror att allt är som vanligt igen när inget syns utanpå men så är det inte. Nyss skapade jag en ny blogg: www.sticktochvirka.blogg.se, om stickning och virkning mitt stora intresse. Titta in om du har lust. Jag vill gärna köpa ett armband, hur går det till? Med vänlig hälsning, Anna
Britt Marie Jonsson
Mia Gunnarsson
Trackback