Varför..

Varför känns det som ett steg fram och två tillbaka hela tiden? Vet inte vart man får energin ifrån, så man tar sig igenom dagarna.
Visst är Freja bättre och piggare. Minskat på dygnsdosen av morfin idag. Detta tror jag gjort henne ännu lite piggare och det märks inte att hon har mer ont för det. Jag borde vara glad, men känns som jag är allt annat istället.
Dagen börja fel. Gick upp tidigt, åkte direkt till sjukhuset, eftersom Freja skulle sövas så tidigt som möjligt. Vi åt frukost och vänta, och vänta. Freja fick inte äta innan såklart, men tyckte det dröjde. Gick ut för att ta reda på om dom visste nåt. Då har en glömt att säga till oss att det inte blir nån sövning.
Jag blir jätteledsen och arg. Irriterad för att vi suttit och väntat och inte fått veta, sen å andra sidan jätteledsen för att det inte blev av. Ville ju att hon skulle få vidgjort hennes tänder och mun.
Hennes kaliumvärde var för lågt och då vill inte narkos söva, för det kan vara farligt för hennes hjärta.
Har så svårt att vända när man blivit så ledsen. Visa nog lite vä mycketl min besvikelse idag, men men.
 
Freja fick ett kaliumdropp istället för att få kalium i sin sond, som hon fått innan. Läkaren trodde att tarmarna läkte ut det, eftersom tarmarna inte är i så bra skick. Pga sitt tillstånd just nu, ringde läkaren härtill  Göteborg för att höra om hennes högdos på tisdag. I Göteborg sa dom att vi skulle köra på som tänkt, om inget annat händer. Trodde själv att kanske att dom skulle skjuta upp det lite. Men inte det, hade varit skönt att få lite andrum och få några bra dagar innan dess.
Fast å andra sidan anser läkarna att de kan köra på, borde det ju vara ett gott tecken.
Vet bara inte hur man ska orka om det blir som förra veckan. Får hoppas att det inte blir lika illa.
 
Lasse har varit hemma över dagen och jag och Matilda har varit hos Freja. Vi hade besök av clowner idag. JAG skratta så jag tjöt. Skitroliga är de, t.o.m Freja ville titta.
Hon har även lekt en hel del i lekterapin idag. Hon har en favoritkille på avdelningen. Han är 12år och sitter i rullstol. Hon tycker väldigt mycke om honom och ska vara där han är. Så fort hon får syn på honom ska hon efter honom. Idag ville hon vara med när han spela spel med sin mamma.
 
Hon kräker fortfarande en hel del och har fortfarande feber tyvärr.
 
När vi kom hem, jag och Matilda, låg där en kasse med mat och annat gott från Jenny, min vän. Du är så underbar som tänker på oss. Det på fatet ser spännande ut! Synd att jag var mätt nu, men kvällen är inte slut än=)
Hade med ett paket till Freja idag från Maria, som är min kompis kompis. En igelkott som har ris i sig, som jag förmodar man kan värma i micron som en värmekudde. Jättesöt var den och gullig är du Maria som tänker på oss.
 
Blir två bilder idag!
Så här blyg blev Freja när clownerna prata med henne
 
 
Freja tyckte det var roligt att mata storasyster
 
 
 
 
 

Kommentarer

jag måste säga att ni är verkligen starka. som ni kämpar! jag skickar styrke kramar och jag tänker på er!

Svar: Hej!Var inne och kolla din blogg. Vi har ganska mycket gemensamt. Jag har också fått tvillingar 10 veckor för tidigt!!
En pojk och en flicka oxå.
Kram på dig med!
Helena

2012-11-01 @ 20:46:41

Anna

Hej Helena! Ville bara skickar lite styrkekramar. Det värsta med skitcancern och sjukhusvistelsen är att det bara kan vända, från en minut till nästa. Det tär så mycket på en att först ställa in sig på en sak och att det sedan blir ändrade planer. Fruktansvärt utmattande! När vi var i er situation så lärde jag känna familjer som var före oss i behandlingen (1år). Till exempel Harry med familj och Hampus med familj. Båda är idag färdigbehandlade. 2 fina barn där man inte kan ana vad de gått igenom. Så kommer det blir med Freja med. Hon har svarat bra på induktionsfasen och nu är det "bara" att ta tjuren vid hornen och ta varje behandling som ett steg närmare målet. Där ni får vara hemma som en hel familj, där vardagslivet tar över. Det värstvärstavärsta är gjort. Det vände. Nu är ni mitt i det värsta. Snart blir det bättre, snart kommer Freja springa runt igen, lyfta på ögonlocken och leka som barn ska göra. Och visst resan är lång, men den är inte så här hård som ni har det just nu. Kramar igen!

Svar: Tack Julia!Försöker tänka på er och de andra familjerna på avd, när det är som värst. Fast ibland går det inte och man tycker man står helt ensam mot sjukdomen. En mardröm jag inte önskar någon, särskilt inte små oskyldiga barn.
Vi ses väl på onsdag igen, kram på er alla!
Helena

2012-11-01 @ 22:43:43


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (bara jag som ser!)

Din blogg:

Kommentar:

Trackback