Har en fin liten hund sittandes på vårt köksbord, den har stått där sen vi åkte till Göteborg. Vi fick ett paket från Farmors dotter Pia och hennes familj i Dublin. Jättemjuk och go är den. Tack snälla ni att ni tänker på oss!

 

På ronden idag sa dom inte så mycket, mer än att vi gärna fick gå ut men ingen hemgång, eftersom hon mått så pass dåligt efter behandlingen.

Vi gick ut en runda på berget i det fina höstvädret. Träden är verkligen fina nu i alla sina färger. När vi kom tillbaka så var det middag. Freja åt upp all potatismos, till vår stora förvåning, för hon har fått fler blåsor i munnen nu.

Lite morfin på eftermiddagen och hon sov som en stock.

Farmor och farfar kom på besök och när dom gått skulle jag åka hem för att gå på stan med Matilda.

Får så dåligt samvete så det inte är klokt att lämna Freja och Lasse, så jag börjar gråta som bara den, som vanligt.

Svårt att känna sig tillfreds med tiden med Freja och hinna med de stora och hemmet. Ekvationen går inte alltid ihop för mig.

Jag hade lovat att cykla till stan med Matilda, så jag tog mig i kragen ändå och cykla hem. Vi shoppade lite, handla lite gott till Lasse och Freja sen åt vi bakad potatis på Sandys innan vi cykla upp till sjukhuset för att lämna det vi köpt.

 

Vad händer när vi kommer till avd? Jo feber igen..såklart. Skit skit skit...

Känns som det aldrig ska ta slut. Hon har varit utan pencillin i 4 dagar och nu hade hon 39,5 grader!

Tillbaka på ruta ett igen känns det som. Gick ner till apoteket för att köpa kylbalsam, för Frejas handflator är alldeles rödflådda, som är en vanlig biverkan med och det blir en brännande känsla. Hon ser ut som hon har brännskadat dom.

Tror faktiskt att det hjälpte, för hon satt blixtstilla när jag smörjde på det och verka tycka det var skönt. Man får hitta på lösningar på allt efter hand.

Pencillin och febernedsättande direkt och febern gick ner. Jag och Matilda cykla hem igen, så hon får vara hemma lite med. Var helt öde där uppe på avd ikväll. Tror det bara var 3 barn inlagda.

 

Det jobbiga i allt det här (förutom att se Freja så sjuk såklart) är att känna sig otillräcklig hemma, när man är på sjukhuset och otillräcklig för Freja när man är hemma. Känns verkligen ALDRIG riktigt bra. Vill finnas till för alla mina 3 underbara barn, som alla far illa av detta som drabbat oss så hårt.

Fast jag lovar att det finns ALLTID någon som har det värre. Låter kanske sjukt i era öron, men jag är "glad" att Freja fått Leukemi och ingen annan mer svårbotad cancer. Finns många exempel som vi träffat under denna tiden.

Man får se de små ljusglimtarna i denna mardrömmen, annars gräver man ner sig.

 

Jag och Freja ute på promenad på berget