Sista veckan har varit ok. Sista vändan på sjukhuset var Tisdag till Söndag, då hon fick sin sista antibiotikakur i blodet. Efter det har hon fått vanlig, som hon tar i munnen. Enda skillnaden är att hon får högre dos än normalt.

 

I onsdags var hon på sjukhuset som vanligt och tog prover och hon skulle även få en behandling med cellgift. Den sorten som gör att hon får ont i ben/höft och i hennes käke.

Hennes värden hade sänkts ytterligare, så dosen av medicin som hon får hemma sänkte dom då, veckan framöver.

 

Biverkningarna har redan visat sig. Klagar på sina höfter och kryper ibland här hemma. Om det är en tillfällighet eller om hon har väldigt ont är svårt att veta. Freja är inte den som klagar i onödan. Pekar i munnen med att det gör ont, så käkarna spökar nog lite också.

 

Hon gick ner lite i vikt när hon var inlagd i över en vecka, på två omgångar. Det tar hon igen nu, för aptiten har ökat lite igen. Choklad har hon inte gillat sen hon blev sjuk, men häromdagen åt hon massor. Såna saker kan man bli glad av och uppmuntra, även om det är en måndag. Alla kalorier är bra kalorier!

 

Om ni inte såg Sofias änglar igår, så kan jag berätta vad det handlade om. En familj vars pojke, 1,5 år, fick Leukemi och inte klarade sig.

Varför man plågar sig och tittar när det just handlar om det, vet jag inte. Jag som alltid tröstat mig med att Freja är liten (ska vara bra), Freja är tjej (också bra har jag hört) och Leukemi är det så bra prognos på.

Usch blev faktiskt lite mer orolig efter det programmet. Tänk allt vad Freja står ut med. Biverkningar och all smärta. Ingen aptit, lite kompislek, inget dagis, mycket sjukhusbesök, mycket mediciner. Allt detta fick han med stå ut med, helt förgäves!

Vet att man ska tänka positivt, men ibland kan man inte det. Två år till, sen efter det, rädslan för återfall. Hört att när man en gång drabbas av detta, är det nåt man lever med hela livet. Inte sjukdomen, men blir väl som ett ärr i själen som gör sig påmind då och då. Hon ska trots allt gå på provtagning tills hon är 19 år. Inte så ofta givetvis, men kan tänka mig att vid alla dessa måste ångesten komma, innan provsvaren kommer och man kan pusta ut tills nästa gång.

Man får verkligen leva här och nu och njuta av stunden. Hon är trots allt en solstråle och skänker oss många skratt.

 

Idag åker jag till Varberg,  till ett spa. Barncancerföreningen ger oss mammor det. Vi ska få varsin behandling, mat och två övernattningar. Själv har jag bokat egen behandling också.

Tror det var 12 mammor som skulle komma. Några känner jag, som tillhör sjukhuset här i Halmstad. Sen kommer resten från andra ställen som tillhör västra Sverige.

Fint att dom ordnar sånt, tror det kommer vara givande att få lära känna fler mammor i samma situation och givetvis en behövlig avkoppling för oss alla.

 

Freja provar en klänning, som hon fått av sin kompis och granne. Hon dansade runt och var så glad. Blev lite sur när vi ville fota henne, så det syns inte här hur glad hon faktiskt var. Fina kittyskorna på såklart!