En vecka har gått och massor har hänt. Både roliga saker och andra mindre roliga.

I Fredags hade Freja oturen att gå och ramla på isen utanför där vi bor. Hon skrek mycket och det brukar hon inte göra. Hon har nog en väldigt hög smärtgräns efter allt hon stått ut med.

Hemma, när vi fått av alla kläderna, såg vi att benet var svullet, ovanför vänster fotled och den var mycket varmare än den andra.

Ett samtal till avdelningen och sen fick vi åka. Röntgen visa nåt avvikande, som inte ortopeden kunde avgöra vad det var. Han fick invänta ortopedöverläkaren, som inte kunde komma innan Freja somnat, så hon fick bli kvar över natten.

På förmiddagen kom ortopeden och pratade med oss. Prata kunde han åtminstone, men om jag fattade helt och hållet, vet jag inte. Han sa ungefär så här (fast i en väldigt mycket längre version), det kulle kunna vara en spricka eller rent utav helt av, det ser man inte, men oavsett så hade vi inte gipsat eftersom hon är så liten. Ok, men varför skulle hon då sova på avdelningen, för att få åka hem med stödbinda? När dom ändå inte hade gjort nåt åt det. 

Han tyckte vi kunde ge henne alvedon mot smärtan, men det får vi inte göra, eftersom då kan vi missa en eventuell feber. Kändes att vi själva kunde mer än honom faktiskt.

Hon hade ganska jobbigt sen över helgen. Hon hade nog ganska ont och ville inte stödja på benet alls. Jag tyckte detta var väldigt nedslående, eftersom hon hade kommit igång med att gå riktigt bra.

 

Men än en gång har vår kämpe visat sin enorma vilja, mot alla odds. Tog ett par dar, sen börja hon gå igen. Sa bara efter några steg "Beja tött i benen". Säger då och då att hon har ont, men att doktorn har lagat det.

Hon vill verkligen gå, fast det gör ont, hon klagar nästan aldrig vad det än gäller.

 

Freja har hjälpt till att baka tårtor, som vi ska ha på alla hjärtans dag. En till alla fina människor som jobbar på avdelningen och en till oss själva. Det tyckte hon var roligt. Finns väl inget roligare än en visp och en skål och nåt i att vispa såklart.

 

Idag var det dags för blodprovstagning. Åkte upp vid nio i morse. Vi fick massage både jag och Lasse och det var dans och musikunderhållning på avdelningen. Sen kom även en trollkarl, men det var si så där, tyckte Freja. Spännande, men lite läskigt, så vi gick tillbaka till fikarummet och fika klart.

Frejas blodprov var hur bra som helst, så vi kunde åka hem till lunch igen, med en trött liten tjej.

Hon ville inte äta lunch och jag tyckte hon var lite varm. Tempen visa 38,1. NEJ NEJ NEJ! inte feber..snälla. Jag ringde till avdelningen och sa som det var. En liten lögn sa jag bara, att hon somnat. Tänkte att kanske den sjunkit tills hon vaknat, men tyvärr var det inte så. 38,7 var den då.

Ja då blir det upp till avdelningen igen. Dom avvaktar med penicillinet eftersom hennes blodvärden ser så bra ut. Vi får se hur det ser ut imorgon.

Skulle hennes värden varit dåliga, då hade dom kört på med behandlingen. Då hade det blivit behandling 3-4 dagar. Nu kanske kroppen kan ta hand om det själv och då kanske kanske hon kan komma hem imorgon. Vi ska ju fira alla hjärtansdag hemma, inte där.

 

Varje gång vi fått bra svar på blodproven, så tror jag att nu klarar vi oss ett tag, men tydligen var det inte så. Febern kan slå till när som helst. Dessutom kan vi inte bara ge henne alvedon, eller rättare sagt vi får inte ge henne nåt sånt, utan det blir inläggning direkt.

Det är en sak med allt detta som gör att man ibland vill bara säga STOPP nu vill jag inte mer. Det är att man inte kan planera NÅGONTING. Jo du kan planera, men ska alltid tänka att det kanske inte blir av. Men även när man har det i bakhuvudet, så blir man lika ledsen varje gång och orolig såklart.

Infektioner är ju det som dessa barnen helst inte ska ha, som KAN vara väldigt farligt, men behöver inte vara det. Spelar ingen roll, för finns det en risk att det kan vara nåt allvarligt, ja då är det ju det första jag tänker VARJE gång.

Imorgon är det alla hjärtans dag och då får vi hoppas att hon får komma hem igen!!

 

På fredag är dett internationella barncancerdagen. Det kommer att uppmärksammas på många platser i landet. I Halmstad kommer det ske utanför huvudentren på sjukhuset.

Kommer tändas ett ljus för varje insjuknat barn 2012. Ett ljus för Freja och 299 till. Där kommer hållas information, insamling till barncancerfonden och finnas fika. Kom gärna och visa ert stöd!

Lite blandade känslor inför detta. Egentligen borde denna dagen inte behöva finnas överhuvudtaget, inget barn borde få gå igenom så hemska behandlingar och allt vad dom gör med dom. Uppleva denna kamp och inte ens alla får bli friska. En väldigt skrämmande tanke. Innan Freja blev sjuk, såg man barnen på stolarna, nu ser jag även den tomma stolen. Absolut inte för att jag går runt och tror hela tiden att den stolen är Frejas, men visar att man uppmärksammar andra saker nu och får ett annat sätt att tänka.

 

Freja ute och går, strax innan hon ramlade och skada benet.