Denna veckan har varit lugn. Freja har varit pigg och glad, förutom sina utbrott, som hon får av kortisonet. Kortisonet har även gjort henne svullen i ansiktet. Idag börjar vi trappa ut kortisonet för denna gången, så om en vecka slipper hon det.

 

Idag har hon fått behandling på sjukhuset, sista (för denna kuren som pågått i 4 veckor) cellgiftet som påverkar hennes ben och att hon skelar. Hoppas verkligen hon börjar gå ordentligt nu. Att hon gick så mycket häromdagen, var nog bara en tillfällighet. Hon har bara tagit enstaka steg sen dess tyvärr.

Nästa vecka ska vi troligtvis få börja simma med henne i rehabiliteringens bassäng, då kommer hon andvända benen mycket.

Idag börjar hennes nya kur med cellgifter här hemma. Tabletter som vi ger i sonden. Blev lite chockad av priset(har visserligen kommit upp i högkosnadsgränsen ganska fort). 1550:- för 25 tabletter. Då kan man bara ana hur dyr hela hennes behandling kostar under dessa 2,5 åren. När man tänker på det, blir man tacksam att man bor i detta land. Finns dom länder där man får bekosta det själv, och det kan ju långt ifrån alla.

 

På lördag och 3 dagar fram, ska hon få ett nytt cellgift i blodet. Sen 3 dagars uppehåll, sen ytterliggare 4 dagar i följd. Tänker ibland på detta schema och hur dom kommit fram till detta. Denna ena veckans behandling är inte likt den andra och alla dessa mediciner i olika kombinationer. Att forskningen kommit fram till att just dom två veckorna ska man ha kortison t.ex. Många års forskning såklart, men lika förbryllande ändå.

 

Idag ringde kirurgmottagningen till mig. Imorgon ska jag ta bort mina 3 leverfläckar. Blir lite nervös och ångesten när man tänker tillbaka på hösten. Första gången tänkte jag inte på de 3 veckorna som gick innan jag fick veta att det var hudcancer, men de 3 veckorna jag vänta på att få veta om det spridits till lymfkörtlarna, dom var rena mardrömmen. Inte bättre att Freja hade det som jobbigast då heller.

När jag nu tar bort dessa, så får jag vänta 3 veckor till och det blir nog lite jobbigt. Inte för att risken är stor att där är nåt. Det sa nämligen läkaren om den som där var hudcancer i också. Bra att det blir gjort nu ialla fall.

 

Anton har äntligen kommit hem nu, efter snart 2 veckor hos sin pappa. Freja höll sig vaken, fast hon var jättetrött. Hon hade längtat och pratat om honom väldigt mycket de senaste dagarna. Hon blev t.o.m blyg för honom när han kom. Puss och kram fick han iaf efter en stund och ville upp i famnen på honom.

 

Ser man inte skärmen ordentligt, så får man ta till kikaren, i form av en tom toarulle=)