Idag är dagen vi väntat på sen Freja blev sjuk. Läkarna sa att de första 6 månaderna kommer bli tuffa, sen blir det bara bättre och bättre. Idag har det gått 6 månader och kan bara hålla med. De första 4 månaderna var riktigt tuffa för oss alla, de följande två har varit jobbiga med annat.

 

Nu är Freja mer eller mindre som innan. Spinger omkring, pratar, sjunger, dansar, skriker, tjurar och härjar som vilket barn som helst.  Visserligen med sämre förutsättningar än andra. Hon träffar bara andra barn ibland t.ex. Ofta är hennes värden dåliga, eller är andra barn sjuka. Hon kan inte gå på dagis som andra. Nu pratar hon mindre om dagis, men ett tag sakna hon det mycket. Hennes vardag kommer fortfarande vara mycket sjukhus, prover och behandlingar. Fast lite positivt med det är att hon kommer aldrig tycka sjukhus är läskigt. Hon vet att det är först blodprover när vi kommer dit och vet vilket rum vi går till och gör det. Läkarundersökningarna går som en dans numer. När hon behöver läggas in är inte det heller några problem. Hon vinkar glatt hejdå och vet att jag kommer tillbaka imorgon.

 

En annan period i behandlingen börjar. Nu har vi ett annat mål och det är hösten, då slutar alla behandlingar i blodet. 3 månader efter det får vi åka på semester i Europa om Freja håller sig "frisk". Något att se fram emot.

Tanken var att vi skulle åkt denna vintern som varit, men dom planerna försvann omgående. Thailand som vi alla längtar tillbaka till, får vi först göra 6 månader efter hon är färdigbehandlad, dvs om 3 år från idag. Så långt tänker vi såklart inte just nu och vi kommer hitta på andra saker innan dess.

Imorgon åker vi på en tripp till Danmark och "The reef" i 3 dagar. Ska bli så skönt att komma iväg och slippa tänka på allt vardagsbestyr, som varit ganska betungande länge.

 

Jag kan bara tala för mig själv, men att jag klarat av det så bra som jag gjort, beror nog mycket på min bakgrund. Alla som känner mig vet att jag aldrig fått nåt serverat i mitt liv. Har fått resa mig upp ett flertal gånger och gå vidare av egen kraft. Även om jag vet att detta som drabbat vår familj är fruktansvärt, så vet jag att jag klarar detta med. Till skillnad från andra gånger, så har jag människor omkring mig nu, som stöttar och bryr sig om mig. Stort stöd har vi i varandra här hemma. Anton och Matilda är stora nu och varit fantastiska  under denna perioden av våra liv och sen flera år, är jag lyckligt lottad att ha världens bästa sambo och pappa till Freja. Utan min fina familj hade jag nog inte fixat det lika bra och mått så pass bra, som jag faktiskt gör. 

En bra terapi har även denna bloggen varit och allt vad den för med sig, alla fina och stöttande ord har varit ovärdeliga när dagarna varit tuffa att ta sig igenom. Tack alla!

 

Dagen till ära har Matilda hjälpt mig att fixa detta klippet. Många jobbiga bilder finns med, men visar hur det varit och vad vi kan lämna bakom oss. Man glömmer snabbt hur jobbigt det faktiskt varit när vi satt och gick igenom alla bilderna. Kan tänka mig att det suddas ut mer och mer med åren. Tacksam att man faktiskt orkade fotografera henne från första dagen. Vet att jag fick tipset från någon som var längre fram i behandlingen, som ångrat att dom inte hade några bilder. Vi har tagit ofantligt mycket bilder, men här kommer några. En del har ni sett, några inte.