Sista tiden har varit väldigt omtumlande på många sätt. Dels festen i lördags, som var mycket planering kring och dels för all uppmärksamhet i media.

 

Jag börjar med att berätta om sista högdosen som gick jättebra, allt flöt på och vi kom hem på fredagen, som det oftast har blivit.

Inte för så längesen pratade jag och Lasse om att nu var det snart inga barn under behandling på sjukhuset med Leukemi (räknar inte tablettdelen), men redan innan Freja var färdig, kom nästa barn in som fått denna fruktansvärda diagnos. Fick en sån rysning genom hela kroppen, för nu vet man att det är en tung tid framöver för deras familj. Vill verkligen visa att det verkligen finns ett ljus i tunneln, att det är sant. För jag vet att när läkare och sköterskor sa det, tyckte jag det var nonsens, för jag trodde de sa det för att lugna. Först när man pratade med andra och såg deras barn, då lättade det lite.

Därför körde jag upp en runda till avdelningen i fredagskväll med en nalle från Freja. En nalle som hon råka få dubbletter av när hon blev sjuk. En nalle som hon gillade väldigt mycket. Jag stoppade undan den ena, som jag nu plockade fram till flickan tillsammans med en hälsning från oss.

Freja fick en Alice-mössa av Alices familj i början och jag minns hur glad jag blev. Någon i samma båt, som tänker på oss! Det värmde och jag hoppas nallen gav det till dem också.

 

Var precis därför vi tackade ja till reportaget i Hallandsposten, kunde det ge tröst och hopp för någon, är det värt att lämna ut sig och sin resa genom allt jobbigt, till något bra. För det tar både kraft och energi av en att traggla igenom allt igen.

Ulrika och Lina (reportern och fotografen) var fantastiska människor. Trängde sig inte på och tog sig verkligen tid för oss. Vid ett tillfälle satt jag t.o.m och grät över en helt annan sak när dom kom, och dom lyssnade. Fint gjort av dom.

Har en del gammal skit i ryggsäcken, som dom nämnde i tidningen, som jag kanske väljer att skriva om någon gång, när det känns rätt.

Lina hon lekte och busade med Freja, därför hon fick så bra och naturliga bilder på henne. Hon gillade verkligen henne och har dessutom frågat efter henne. "var hon med kamejan". Var nog en bra grej för oss också att prata av sig med några som var intresserade (alla andra är väl trötta på tjatet) och lyssnade.

Ni ska få se en del bilder dom tagit, som inte var med i tidningen. Hon lovade att vi skulle få dom, tillsammans med bildspelet som dom gjort på HP:s webbsida. Musiken är skriven till Freja och heter "HOPE". Blev väldigt rörd när jag såg det, tillsammans med den fina musiken. Har du inte sett det kan du se det här:

Imorgon kommer vi i kvällsposten för den som vill se.

 

Mitt i allt detta, så planerade vi vår fest. Mycket att tänka på när man ska ha det i ett tält i trädgården i September månad med nästan 80st personer. Dessutom hålla det hemligt att vi skulle gifta oss. Två av våra vänner var vittnen och Lasses föräldrar, dom 4 var de enda vi berättade det för.

Min vän Linda visste det också (fast det vet inte Lasse förens nu när han läser detta, haha). Hon fixade hit en tjej som sjöng en låt från mig till Lasse. Hon hade dessutom tagit med en som spelade violin och en på gitarr. En låt jag gärna själv hade sjungit för Lasse, men det besparade jag gästerna. Hon sjöng den fantastiskt bra!

En låt jag i många år har älskat och den säger allt. "om du tvekar" med Sarek. Har den, tro det eller ej, på min spellista när jag springer!

Även Padde (Lasses bror) och hans fru Anna, sjöng en låt tillsammans. Underbart fint av er och ni sjunger fantastiskt bra!

Så efter detta så heter vi alla Hiblin. Vilket gjorde mig väldigt glad. Jag vill så gärna heta som alla mina barn och då var Hiblin enda möjligheten, men snäll som Lasse är, så gick han med på det.

Är så glad att tillhöra släkten Andersson (Har jag känt innan denna dagen med), för det är en familj med mycket kärlek och där bryr man sig om varandra, känns verkligen i hjärta och själ ska ni veta.

Pippi Långstrump kom på besök och delade ut guldpengar till barnen. Det uppskattades väldigt mycket, inte minst Freja. När hon sen dagen efter, upptäcker att hon glömt den, blev hon eld och lågor och dök ner i den. Där var dessutom många pengar kvar! Inte tal om att lämna tillbaka den..

4 tjejer från praktiska gymnasiet var på besök med och gjorde ansiktsmålningar på alla barnen. Frejas kusiner Emil och Pontus pappa som fixade hit dom. Jättekul, tack Set för du fixade det!

Maten vi bjöd på var helgrillad gris, potatissallad, potatisgratäng, hembakade bullar, sallad och flera goda såser. Snyggt uppdukat och en som fixade allt, väl värt att lägga pengar på och slippa allt.

Blev precis som vi tänkt och alla verkar ha haft jättekul, inte minst jag! Superkul och längesen jag hade så kul, det kändes dagen efter. Tack för all hjälp kring festen, med tältresningen (var inte helt enkelt), alla förberedelser och all hjälp under kvällen. ingen nämnd, ingen klämd :)

De enda jag nämner är Anton och Matilda, som hjälpte till mycket. Dom har verkligen blivit både stora och mogna under detta året. Jag och Matilda har en tajt relation, kanske för vi är tjejer. Vi kan prata om allt mellan himmel och jord. Lång och vacker tjej. Anton har jag också en nära relation med, vi skrattar jag väldigt mycket ihop, eller som han brukar säga..mamma jag skrattar inte med dig, utan åt dig. Jaja, kul har vi i alla fall. En fin kille som förvånar mig många gånger med vilka kunskaper han har om mycket.

Han är genomsnäll. En gång när han var mindre och jag var ensam, så skulle vi köpa en julgran. Köpte den bara en bit ifrån vår lägenhet, så vi skulle bära hem den. Han som sålde den fråga om vi behövde hjälp med en hem. Då sträckte han på sig och sa, jag bär den hem! 7-8 år var han. Säger ganska mycket om hur han är som person.

 

Efter festen kom nästa stora omställning. Lasse skulle börja jobba, halvtid. Just den dagen tänkte Freja, att nu ska mamma veta att hon lever. Allt hon kunde säga nej till, var nej. Oj vilka bråk vi haft om att klä sig och borsta tänderna på morgnarna. En timma med skrik och rop med "dumma mamma" innan hon slutligen ger med sig och kommer och säger "flåt".

Men skam den som ger sig, två sista dagarna har hon gjort det direkt och då säger hon, "Feja inte lessen och mamma inte arg nu". Det ger resultat att inte vika sig.

Både skönt och jobbigt att vi är en bit på väg till ett "normalt" liv. Klart att det är skönt att Freja är så pigg och att Lasse kan börja jobba så smått, men jobbigt samtidigt. Som jag brukar säga, statistiken försvinner inte bara för att Freja är piggare. Jag tänker fortfarande på de där 10% som inte klarar sig och den risken finns ju fortfarande att hon kan vara en av dom. Först efter 2,5 år som resultatet av behandlingen visar sig.

Sen är det inte utan att det är en stor omställning att inte ha Lasse hemma alltid efter allt vi varit med om.

Men man vänjer sig vid det med.

Igår hade Freja besök av sina två kompisar Meja och Iris. Kul med besök, både för Freja och mig. Får bli lite mer av det nu när vi två är ensamma alla förmiddagar. Så vill nån hälsa på eller ha besök, så säg bara till :)

 

Lek på dagisets lekplats sent på kvällen.