Idag vid den här tiden för ett år sen, satt vi i Göteborg och vänta på att Freja skulle få komma till operation, för att få inopererat sin CVK, som senare åkte ut av misstag.

Kommer knappt ihåg hur det var, så mycket tankar om hur i h.. Freja kunde drabbas av detta och hur detta skulle sluta.

Någonstans förstod vi att det skulle bli jobbigt, men nu när man ser tillbaka, så förstod vi inte alls hur jobbigt det sen blev. Freja har varit fantastisk, nästan aldrig klagat, fast alla biverkningar hon haft. Inte mer än när hon hade som mest ont förstås.

Är så glad över att jag orkade skriva här. Är ovärderligt, när vi kommer berätta för Freja hur det var. (för stor ska hon bli!)

 

En mamma i Göteborg som sa till mig att skriv ner det du orkar och ta många, många bilder. Även på de svåra stunderna. Hon hade inte gjort det och ångrat sig sen.

Några gånger har jag gått tillbaka och tittat, men det är jobbigt att se.

 

Detta året har lärt mig väldigt mycket, om mycket. Man tar inte livet som en självklarhet, det kan vända vilken dag som helst.

Ordet vänner har fått en annan betydelse. Vänner har försvunnit, som man verkligen inte trodde, även om de är få. Det trevliga är att jag fått nya, som inte funnits i mitt liv innan.

Borde bara inte behöva hända något sånt här för att få veta det, men så är det i alla fall.

De flesta, som tur är, har funnits där och stöttat. Familjen, släkt och riktiga vänner har ställt upp med små och stora saker, som gjort detta året lite lättare för oss.

 

Ser så fram emot vår fest nästa lördag, då vi firar att detta hemska år, ligger bakom oss nu, och att vi flyttat. Närmare 80 st har tackat ja. Släkt, gamla vänner och nya vänner.

 

Idag är det då dags för sista högdosen. Nu på förmiddagen ska Freja sövas, som vanligt och få sitt SISTA cellgift i ryggen. Vid middagstid börjar SISTA högdosdroppet droppa in. Blir allt som vanligt, är hon hemma igen på Fredag.

Känns konstigt att det är sista. Menar verkligen att det är dubbla känslor. Eftersom hon ska äta cellgift i tablettform i 1,5 år till, så trodde jag att ett återfall under den tiden inte fanns. Har fått veta att så inte är fallet. Det finns risk, om än liten, för återfall. Jag trodde att dessa 1,5 åren skulle bli lite "frihet" i huvudet med mindre biverkningar och ingen risk för återfall.

Fast jag klarar väl det med, som allt annat, vad har man för val..

Hallandsposten kommer till sjukhuset idag. Kommer skriva om den medicinska biten och om sjukdomen, vad jag förstått. Reportaget kommer antagligen i slutet på veckan. Får hoppas det blir lika bra som sist.

 

Damp ner ett brev i lådan igår, på tal om att få "frihet" i huvudet. Återbesök på kirurgmottagningen nästa månad, för att kolla mina leverfläckar. Direkt blir man påmind om det och vad gör jag? Kollar leverfläckarna (alla miljoner).

 

Allra första bilden vi tog på henne som sjuk. Helt slut efter färden till Göteborg, tidigt på morgonen, fastandes. Hon har fått första nålarna satta i hennes små händer.